...

Har suttit och bara stirrat på den här tomma rutan där det ska skrivas en massa text i över 20minuter nu och hoppats på att en början och de ord jag vill få ut skulle dyka upp av sig själv, men sån magi verkar enbart finnas i sagor och fantasi..

Du söker en tröst jag inte kan ge som det är just nu, du söker en tillit jag inte kan ge, du säger att jag är det naturliga valet att luta sig emot - att du litar på mig och därför blir det så.
Är det verkligen allt...? Det naturliga valet att luta sig åt någon man träffat 5-6 gånger?
Jag har varit ärlig och öppen emot dig, något enbart ett fåtal personer har fått äran att utstå - men till vilken nytta?
Så länge du själv inte vet vad du vill, varför vill du veta vad jag vill?
Jag vet redan vad jag vill, men så länge du inte vet kommer intet förtäljas, det stannar i mitt huvud och delas enbart med de som verkligen förtjänat den tilliten att få veta det.

Om det hela är ett spel för dig - att du inte tror jag är beredd på att göra det jag sagt att jag kommer göra och du därför testar mina gränser så är jag rädd att du kommer bli besviken, Jag kan tyvärr spelet allt för väl.
Jag är nog den sista du skulle vilja spela ett spel med dock - tror du mig inte finns det andra som kan intyga det av erfarenhet, både att jag menar allvar och kan reglerna.

Om inte för mig - gör dig själv tjänsten och tänk efter vad du själv vill, Jag har som sagt redan bestämt mig.

Så man har försökt..

Och försökt, men till ingen nytta..
Och nu sitter man här, smått överkörd av en skördetröska, sliten i bitar och allmänt till-tuffsad av själv och ens inkapabla förmåga att bestämma sig för vad man vill.

Jag har gång på gång försökt hitta vad jag egentligen vill, med och utan hjälp från de jag litar på men det hela slutar i att jag måste välja min egen väg med det hela och även nu velar jag.
Jag har varit här förr fast ett steg tillbaka och valde då fel val för det tillfället även om jag nu i efterhand vet att det inte hade spelat någon roll då det löste sig till slut i vilket fall, kanske inte på det sätt man då önskade men det blev till det bättre antagligen.
Nu står jag här, vid vägskäl #2, Korsningen mellan Vansinne och Förnuft och måste välja vilken stig jag själv ska gå denna gång, inget som sägs eller görs kan ändra det när valet sen är gjort, min ena sida drar åt Vansinne medans den andra åt Förnuft, tyvärr verkar det som att förnuft är den starkare sidan i det här fallet - det har alltid varit det.. Jag trodde jag var redo att göra den förändring jag påbörjade när jag träffade henne men så är inte fallet - Jag är nog inte redo att gå tillbaka till gamla vägar, jag trivs på den jag går med dess genvägar till vad det nu är man söker - jag kan inte släppa taget om den jag blivit och bli den jag en gång var igen oavsett hur mycket jag vill..
Jag är tyvärr rädd för att mitt gamla jag dog och ingenting kan rädda honom, det är 10 år för sent för det.

Jag bryter härmed även ett löfte jag gjorde, något jag aldrig annars gör men det är det enda jag känner jag kan göra för att rädda mig själv ur det hela utan att spåra ur.
Jag säger adjö och möts vi i framtiden - hälsa inte.