Tidigt som fan och psykiska sjukdomar är på ingång!

Klockan är nu 07:21 och jag har inte en jävla aning vad jag gör vaken... Hur människor kan gå upp innan våra bästa år är helt oförstårligt och sinnesjukt!
Detta lilla syndrom kommer jag i fortsättning hänföra till som "Samhälls-Skada" eftersom det är vad det är, Samhället har valt att man ska börja tidigt och sluta tidigt, enbart för att dom fått Börja Sent och Sluta sent att låta som något dåligt!
Jag skulle absolut inte ha något emot att jobba länge om jag fick sova länge, att jag sen behöver hela 8 timmar sömn är en helt annan femma, men idag tar jag priset i dumhet!
Somnade runt 4 imorse efter att ha legat i sängen ett bra tag, men klart som fan ska jag upp kvart över 6 igen för att sen sitta och dricka kaffe (Som jag gör nu) och vänta på att klockan närmar sig hämtnings-dags, ska ju trots allt på begravning.... Tror det kan ha gjort att jag inte kunde sova, dom där kyrkorna får t o m en sol-van vampyr att vilja korsfästa sig själv på ett vitlöks-plantage i Syd-Amerika.

Jag kan nästan garantera att om jag fortsätter gå upp så här tidigt ett tag nu kommer jag sluta precis lika dum som alla andra, tack och lov att jag inte kan hålla mig fast vid saker jag bestämmer mig för o göra utan ger upp om det är för jobbigt!

Men men, Jag ska inte gnälla mer på er samhälls-besmittade varelser utan istället skriva en liten recension på en fransk film jag såg härom dagen, Martyrs.

Filmen handlar om 2 flickor som bor på ett barnhem, var får man inte reda på.
Dom har tydligen något sorts förhållande och det märks rätt uppenbart tidigt i filmen, den kan verka ytterst udda till en början, kanske är det för språkvalet, inte vet jag.
Men iallafall, Filmen var ett poetiskt mästerverk och regissören har verkligen lyckats med sin film, man blir som fast-sugen i skärmen när man ser den och man vill inte släppa den då den tar slut, kanske är det dom nakna lesbiska scenerna, eller kanske är det intrigerna, eller så är det helt enkellt så att man bara inte kan låta bli att titta på dom nakna kropparna och rakbladen.
Det finns inget mer romantiskt och poetiskt rätt än 2 franska flickor som skär varandra med rakbland, blir misshandlade i en källare av mystiska människor eller att en av dom skjuter helt till synes vanliga människor med ett hagelgevär.
Antingen älskar man filmen, eller så hatar man den, jag kommer aldrig släppa den, det kändes så rätt när den paranoida lilla schizo-flickan började hugga sig själv med en tapet-kniv i armarna och slå sitt huvud i väggen, eller bilden av hennes kompis fast-kedjad i en källare där hon dagligen fick stryck av sin skötare och till sist blev flådd levande enbart för att kunna bli "upphöjd".
DET ÄR SÅ RÄTT!
Och folk undrar varför jag hatar kyrkor... pah, Källare och misshandel är min medicin, inte andligt skitsnack.


Tack för stunden :)

Klockan är nu... 07:32 och jag sitter fortfarande med min kaffe.